Idag har jag inte gått utanför dörren på en vecka. Jag ligger i soffan och lyssnar på en podd om stress och stressjukdomar. Jag har flera av symptomen de räknar upp. Lösningen för att minska min stress är att ändra på det som stressar i livet men det som stressar mig är mitt liv. Jag blir stressad av att jag har ont, att jag inte orkar med allt jag vill göra och att jag aldrig riktigt tycker att jag räcker till. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag är lika trött ändå. Jag skulle behöva mer hjälp för att klara mig själv utan att behöva stressa mig sjuk, men den hjälpen har jag inte rätt till.
Det här är inte första gången jag får höra att det är jag som gör mig själv sjuk. När jag gick i gymnasiet blev jag inlagd på neurologen över natt efter att ha haft migrän i en vecka. Det enda läkaren gjorde var att klappa mig på axeln och ge mig rådet att “ta det lite lugnt” och skickade hem mig med en burk tabletter. Tack…
Då liksom nu vet jag att jag inte kan göra någonting åt min situation. Jag råder inte över min sjukdom. Allt jag kan göra är att gråta ut min frustration.
|
