Jag ställer höga krav på mig själv. Jag har alltid varit “duktig”. I skolan hade jag bra betyg, var omtyckt av de flesta och höll den yttre fasaden uppe oavsett hur jag mådde. Eftersom min funktionsvariation inte syns utanpå kunde jag dölja att jag var annorlunda genom att anstränga mig lite till. Men det kostar på att spela detta spel. Det kostar att spela samhällets spel när man spelar med andra regler än alla andra.
På kvällarna och helgerna när mina klasskamrater var ute och sportade eller umgicks låg jag i soffan och såg på tv, det var det enda som jag orkade med.
Efter varje migränanfall när jag missat en skoldag hoppade jag över ett par timmars sömn per natt veckan efter för att plugga. Inte sällan ledde det till ett nytt migränanfall.
Varje gång jag kom till skolan på kryckor och reagerade mina klasskamrater inte med sympati utan himlade bara med ögonen åt hur klumpig jag var som gjort mig illa igen. Utåt skrattade jag också åt hur klantig jag var. I hemlighet önskade jag att någon skulle säga att det var synd om mig.
Då kan man fråga sig om jag lärt mig något av allt det här? Nej. Jag gör fortfarande likadant. Jag döljer för alla runtomkring hur jag verkligen mår och gör rutinmässigt mycket mer än jag klarar. Jag låtsas att jag är som alla andra eftersom det ser ut som att jag är det och tycker om att bli bemöt så men det här beteendet har konsekvenser. Idag vaknade jag med migrän för tredje dagen i rad. Synden straffar sig själv.
Foto: Emma Bohlin |