Boot med snörning och höga klackar. Tack för att du finns. Du räddar mig från att falla. Från att vicka min vrist. Du stärker mina vader och stadgar mina knän. Alla säger hur snygg du är. Jag ler och tackar över komplimangerna om mitt val av skodon. Ingen vet hur viktig du är. Hur många gånger du räddat mitt liv.
 |
| Fötter utan boots. Spetiga tår och instabila leder. Det gör inte ont att vika foten så. Foto: Magnus Bohlin |
Utan dig är jag dömd till särskilt, ortopedtekniskt utformade, fotriktiga skapelser. I material jag inte vill befatta mig med. Bara för att man är född på ett sätt betyder inte det att man inte har tankar och åsikter, finner sig i allt utan att känna någonting. Jag vill inte ha läder mot min hud. Jag vill inte klä mig i mode marknadsfört till medelålders kvinnor innan min trettioårsdag. Jag vill vara ung och vara min egen! Du min stövel låter mig vara mig själv.
 |
| The boot Foto: Magnus Bohlin |
Det finns vissa krav, du måste sitta hårt. Så att min fotled stöds. Du måste ha klack så att mina knän inte kan övertäckas. Du måste ha dragkedja så att den som hjälper mig på och av inte behöver knyta om snörningen varje dag. Du måste vara av ok material, syntet är att föredra. Och det viktigaste kravet. Du måste se bra ut så att ingen förstår din funktion. Du ska arbeta inkognito. Utan att någon förstår hur viktig du är.
Jag har haft många uppsättningar trofasta boots genom åren. Så länge vädret tillåter mig att använda mina fantastiska boots så gör jag det. Det innebär en sådan frihet att ha som en korsett runt den svaga punkten som jag ballanserar hela min kropp på när jag står och går.
Tack, mina boots för att ni finns.
