Nu har jag inte skrivit så mycket i bloggen på några dagar. Detta beror på att händer massor i mitt liv just nu så jag har helt enkelt inte hunnit! Denna vecka har jag jobbat, förberett min kommande föreläsning på biblioteket i Motala som jag ska hålla om ett par veckor, planerat för den kommande sommaren och en del annat.
Vill du veta mer om min föreläsning på Motala bibliotek den 24/4 18.30 kan du läsa mer här.
Jag har hunnit med mycket denna veckan. Bland annat har jag varit på läkarbesök. Denna gång var det Mag-tarmmottagningen som kallade. Det var ett rutin-, uppföljningsbesök och väldigt odramatiskt. Jag fick lämna lite prover och så pratade vi lite om min maghälsa. Eftersom min senaste koloskopi inte visade några tecken på att min tarm just nu skulle vara inflammerad verkar det som att min medicin fungerar så jag fortsätter med den som tidigare. Även tandvården kallade denna vecka. Det gällde en rutinkontroll hos tandhygienist i syfte förebygga framtida försämrad munhälsa som kan vara en av konsekvenserna av min diagnos. Även där gick det odramatiskt till. Mina tänder var rena och fina och jag fick rådet att använda mycket fluor.
Ni som följer mig på sociala medier har säkert sätt att det händer mycket på mitt jobb just nu! Det gör det visserligen alltid. Är du nyfiken på vad jag arbetar med? Titta på videon nedan där min chef Karin Sigvardsson berättar om konferensen om förorenade områden som var i Norrköping denna vecka.
Jag har också läst boken Konturer av Rachel Cusk den här veckan. Det var denna månadens bok till bokcirkeln jag gått med i på jobbet. Åsikterna kring denna bok går isär. En del kallar den nyskapande och banbrytande, andra kallar den meningslös och stilen överdrivet självmedveten. Det blev en givande diskussion under bokcirkelträffen.
På vägen hem från bokcirkeln fastnade jag i tågtrafiken. Det var ett passagerartåg som tappat två av sina vagnar när det var på väg in till stationen i Mjölby. Som tur var höll tåget på att stanna när olyckan inträffade så det hade inte så hög hastighet. Jag satt i tåget bakom. På grund av olyckan fick tåget jag satt i lov att stanna innan det kommit fram till stationen eftersom det trasiga tåget stod i vägen. I högtalarna sa de att tåget stod stilla på grund av en olycka och väntade på tillstånd att köra vidare. Efter en stund rullade tåget in till stationen. “Åh, så skönt, nu kommer jag snart vara hemma!” Tänkte jag som skulle åka vidare från Mjölby till Motala med samma tåg. Då ropades ett nytt meddelande ut i högtalarna: “Detta är tågets slutstation, resenärer som ska vidare hänvisas till ersättningsbuss!” Jag var inte den enda som suckade ljudligt. Det var bara att kliva av tåget och börja förflyttningen till bussen.
I hissen mötte jag en mamma som hade med sig barnvagn och tre barn. Vi skulle åt olika håll så vi utbytte några meningar om hur otroligt trist detta var, önskade varandra lycka till och skildes åt. Väl framme vid busshållplatsen kom nästa meddelande i högtalarna. Beskedet löd nu att tåget inte var inställt längre. Det skulle gå från perrongen jag just lämnat: OM FEM MINUTER! Flera förvirrade människor stannade mitt i steget och försökte förstå meddelandet vi just hört. Vi tittade på varandra i uppgivet samförstånd och vände tillbaka. Eftersom det tar ett par minuter att ta sig mellan plattformerna med hissarna skyndade jag mig för att inte missa tåget. När jag kom ut ur hissen och skyndade mig mot tåget stod det fortfarande kvar! Vilken lättnad, jag skulle hinna! Då hördes rösten från högtalarsystemet igen: Tåget hade fått en ny avgångstid om tio minuter. Nu började jag bli irriterad av alla blandade budskap, en känsla jag inte var ensam om. Vi var en hel grupp människor som delade vår frustration över situationen. Tåget vi nyss klivit av stod fortfarande kvar vid stationen skylten ovanför förarhytten berättade att det nu bytt färdriktning, det var alltså nästa tåg vi skulle få åka med. Den nya avgångstiden kom och gick… Tåget stod kvar. Nya avgångstider ropades ut. Inget hände. Ett tåg kom in till stationen men kunde inte åka vidare så fler resenärer anslöt till vår väntande grupp.
 |
| Foto: Emma Bohlin |
Jag var trött, kall och ville bara komma hem! Jag ringde min man för att berätta att jag var strandad. Jag tog på mig headsetet och lämnade telefonsamtalet igång eftersom det kändes skönt att ha honom med mig. Jag hade arbetat färdigt för veckan och planerade att vila hela fredagen. Eftersom det varit en ganska lång vecka och blivit en ganska sen dag var jag redan trött. Nu var jag helt slut! Avgångstiderna fortsatte att skutas upp och eftersom flera avgångar i den ordinarie tidtabellen passerades ställdes flera tåg in. Jag fick nog. Magnus, sa jag, jag orkar inte mer. Snälla kan du hämta mig? Han satte sig i bilen direkt. När min man kom fram visste vi fortfarande inte när tågen skulle börja på igen. Jag erbjöd en av mina medresenärer som jag hållit ihop med under kvällen skjuts hem men denne valde att vänta. Vi tackade varandra för stödet, jag sa lycka till sen åkte jag hem.
Nu är “skedarna” slut och hela i helgen kommer jag att ta det lugnt, vare sig jag vill eller inte.
