Det okända har alltid skrämt människor. Allt som är annorlunda och som avviker från normen alltid lett till frågor från omgivningen. Människor har alltid försökt göra det obegripliga begripligt med olika förklaringsmodeller. När ett barn fötts med någon form av normbrytande funktionalitet som exempelvis någon missbildning har det under en lång del av historien inneburit en ofattbar sorg för föräldrarna. I den förkristna tiden sökte man tröst i att det inträffade gick att förklara med folktron. Man kunde till exempel förklara barnets åkommor med att barnet var en bortbyting, alltså ett troll och inte alls det egna barnet. Det egna barnet levde och mådde istället bra i skogen med trollmor som så hett önskat ett vackert människobarn att hon helt enkelt stulit ett. En annan förklaring kunde vara att någon hade lagt en förbannelse över barnet eller att modern under sin graviditet hade blivit illa skrämd. Moderns väg kunde också ha korsats med någon som samma åkomma som barnet nu fått under havandeskapet.
För många familjer innebar födseln av ett missbildat barn ett stort dilemma. Barnets åkommor kunde göra det svårt för familjen att försörja det. På grund av att barnet inte passade in i samhället skulle det få ett hårt liv och familjen skulle behöva avsätta mycket resurser för omsorger utan att kunna veta om barnet någonsin själv skulle kunna bidra till familjens inkomster. Att sätta ut ett oönskat eller missbildat barn i skogen för att dö har förekommit i många kulturer. Här i norden betraktade man länge födseln av ett missbildat barn som ett tecken på gudarnas vrede och genom att sätta ut det at dö i skogen återlämnades det till gudarna. Innan dess att barnet legat intill sin mors bröst för att få den första modersmjölken betraktades det nyfödda barnet i det förkristna samhället fortfarande som ett foster. Det var därför helt socialt accepterat att sätta ut det oammade barnet i skogen.
Mycket om vår syn på när ett foster blir ett barn och vad som är orsaken till olika avvikelser förändrades i och med kristendomen. Den kristna skapelseberättelsen lär oss att människan skapades i guds avbild. Därför utgör den fulländade kroppen idealet. I det kristna samhället blev det då naturligt att fråga sig om avvikelser från detta ideal var ett tecken på guds vrede. Är det guds straff för någon synd? Att inte passa in i skönhetsidealet kan leda till rädsla och avståndstagande. I det fall som det handlade om medfödda åkommor kanske det var föräldrarnas synd gud ville straffa. Nu hade synen på det nyfödda barnet förändrats och även ett nyfött och odöpt barn ansågs ha grundläggande rättigheter. Därför förändrades också samhällssynen på utsättning och detta ersattes nu med änglamakerskor. Föräldrar som av olika orsaker inte kunde ta hand om sina barn kunde lämna bort dem till fosterföräldrar som tog sig an barnen mot betalning. Men detta skedde i skymundan och kan liknas vid människohandel. Föräldrarna hoppades säkert många gånger att barnen skulle få en dräglig tillvaro och att fosterföräldrarna skulle ta väl hand om deras barn men så var inte alltid fallet. De kvinnor som kallas änglamakerskor hade idén att ta emot ett spädbarn som ”sitt eget” och mot betalning ”allt i ett”, det vill säga en engångssumma som var avsedd att täcka barnets omkostnader under hela uppväxten, för att göra vinst när barnen dog. Ju tidigare barnet miste livet, desto större blev förtjänsten.
Läs mer:
Tryckt källa:
Från idiot till medborgare: de utvecklingsstördas historia av Karl Grunewald (2012)
