Min bror är fyra år yngre än mig men på grund av min sjukdomsbild har han alltid tagit mycket ansvar och varit som en storebror för mig sen många år tillbaka. Han förtjänar allt beröm i världen och jag vill därför dela med mig av några historier om att min bror alltid har funnits därför mig när jag behövt honom.
Idag fyller han dessutom 25 år så jag tyckte att det kunde vara lämpligt att hylla honom just
idag.
När vi var små. Men samtidigt stora. Den där åldern när man börjar känna sig stor, tills någonting händer. Då vill man fortfarande ha mamma. Då var mamma och pappa och dansade i en grannby där total mobiltäckningsskugga råder.
Just då slår migränmonstret till med full kraft! Min bror och jag är ensamma hemma. Det är en av de första gångerna som vi är det och mamma och pappa ska vara borta hela kvällen och dansa. Min modiga bror tar tag i situationen och försöker ringa våra föräldrar men utan att få signal.
De var inte borta ofta och det var nog en av de första gångerna vi var helt ensamma en hel kväll utan barnvakt. Så vad gör min bror? Han tar hand om mig så gott han kan hela kvällen! Tills mamma och pappa lämnar dansbanan och telefonen börjar surra. Hon ringer oroligt hem och undrar varför hon har så många missade samtal! Då får hon hela örat fullt av ovett för att hon inte svarat!
Sån är han min bror.
När jag skulle få min första diagnos skickades jag till en specialist i Göteborg. Eftersom jag var 14 följde mina föräldrar med. Min då 10 år gamla bror fick själv välja om han ville stanna hemma, följa med till Göteborg men gå på Liseberg under mitt läkarbesök eller följa med på läkarbesöket.Han valde att följa med ända in i undersökningssalen. Han, som bara var ett barn, valde att finnas där för mig, höra allt som sas och få veta allt som hände.
Sån är han min bror.
Jag hade haft problem med mina knän hela mitt liv och självklart lyckades jag ha ett av dem ur led dagen innan en planerad resa med släkten till Kolmården. För det är sånt jag gör, ramlar och har knäna ur led så att en hel sommar blir förstörd. Det var så typiskt! Jag var jätteledsen, frustrerad och arg!
Jag hade två alternativ för den inplanerade resan: rullstol eller stanna hemma.
Att hoppa runt en hel djurpark på kryckor kändes inte som en rimlig idé. Jag har gått mycket på kryckor förr och vet hur ont det för i händerna efter några timmar. Det skulle jag helt enkelt inte klara. Jag ville verkligen följa med för jag hade sett fram emot resan länge. Så vi lånade en rullstol från landstinget. Jag kände mig som en börda, jag avskydde hela situationen och att jag behövde be om hjälp.
Om ni aldrig varit i Kolmården: det ligger på ett berg och är känt för sina långa och branta backar. Redan på parkeringen när vi såg de alla branta toppar såg det ut som att det skulle bli tufft för familjen att hjälpas åt med att få med mig hela dagen. Men så blev det inte.
I den första stora backen tog min bror över handtagen på stolen utan att någon bett honom. Sen körde han mig hela dagen. Han stannade en gång mitt i en backe och bad mamma om saft. Det var allt. Resten av dagen körde han sin storasyster backe upp och backe ner i den gassande solen utan så mycket som ett ord! Det var första gången jag accepterade att använda rullstol. Fram till den dagen hade jag vägrat. Jag märkte dessutom att jag inte hade ont i fötterna efter en heldags utflykt med familjen. Det var helt nytt för mig. Tack vare hur min bror avdramatiserade hela situationen så att jag accepterade att använda rullstolen kunde jag se hur mycket jag behövde hjälpmedlet. Vid detta tillfälle var han fjorton år.
Sån är han min bror.
Han är fyra år yngre än mig, men han har varit min storebror i många år. Inte bara för att han är lång, stor och stark. Han är också omtänksam, omhändertagande och har en känsla för plikt och ansvar som är utöver det vanliga. Han är en klippa som aldrig ger efter när det stormar. Han är världens bästa stora lillebror.
 |
| Foto: Emma Bohlin |
