Orden har skiftat med åren. Men ursprunget till alla orden är desamma. Samhällets sätt att se människor kommer till uttryck genom vilka ord vi använder för att beskriva dem. Alla tänker inte på det men så är det.
Att en människa är annorlunda än majoriteten är synonymt med att denne är hindrad, har ett problem. Men om världen runt om kring är anpassad för att inkludera alla människor oavsett funktion så är det få som kan beskrivas på det sättet. Det är alltså inte hos individen som hindren finns, utan hos omgivningen. Till exempel är en rullstolsburen person som klarar av att förflytta sig själv är inte hindrad om terrängen är jämn och det finns låga kanter vid trottoarer och hissar vid alla trappor. Varför lägger vi då problemet på individen snarare än hos samhället när vi beskriver dem?
Är man inte hindrad av att vara annorlunda från majoriteten, har man alltså inte ett funktionshinder. Själv föredrar jag ordet funktionsvariation. Ord är viktiga. Jag tycker om det eftersom det är ett ord som beskriver att en människa är annorlunda utan att jämfört med övriga samhället vara sämre.
Jag får ofta frågan om jag har accepterat min situation. Det kommer jag aldrig att göra. Jag kommer aldrig att acceptera att beskrivas som en andra klassens medborgare, som om jag vore sämre än andra. Jag kommer aldrig att acceptera att mitt liv har andra villkor än majoriteten av människor i min ålder från samma samhälle. Jag kommer aldrig att låta min diagnos definiera mig. Den är en del av mitt liv, min identitet, men den är inte jag.
