Mitt hjärta Del 8 Madam Finans

Hallå, svenskarna! Hör vi att någon ropar och vi förstår att det är oss personen ropar efter. Det är kvinnan som försökt reda ut de finansiella bekymren som hindrat att jag enligt Saint-Lucs rutiner kunna skrivas in på avdelningen. Nu har hon letat upp oss igen för att höra efter om vi hört någonting mer från Sverige som hon inte fått veta. Det har vi inte. Under dagen har hon nästan verkat desperat i sin jakt att få de finansiella frågetecknen utredda innan min operation. Nu verkar det som att hon fått nog och bestämt sig för att ta saken i egna händer. Hon frågar om jag har legitimation med mig. Det har jag, allt jag har med mig till Bryssel (vilket inte är så mycket) har jag i väskan pappa har på ryggen. Därför har jag mitt pass med mig. ”Bra! Då får jag be er att komma upp till avdelningen sen så använder vi det för din registrering.”

Jag hade en undersökning kvar, spirometri. Det man gör när man gör en spirometri är att andas ut kraftigt i ett munstycke. Undersökningen ger information om lungkapacitet och utandningsluftens flöde. Jag är proffs på den undersökningen. Det är en undersökning jag gjort oräkneliga gånger. Det var skönt att det bara ha den undersökningen kvar för jag började bli trött efter dagens alla händelser. Mina föräldrar slog sig ner på de hårda stolarna i väntrummet och parkerade mig bredvid. Nu var det bara att vänta på min tur. Alla väntrum på sjukhuset såg likadana ut. Väggarna var vitmålade, rummet var kalt och hade en steril sjukhuskänsla. I varje väntrum vi kom till satt en rad med människor i parkerade rullstolar längs ena väggen. Jag hade lagt märke till dessa rader med redan när jag väntade på att få komma in till min första undersökning. De flesta som satt där var äldre, de verkar alla vara där ensamma och många av dem sitter många med slokande hållning och sänkt blick. Jag förstod inte riktigt varför de stod så men hade fullt upp med mig själv så jag tänkte inte så mycket på det. I det här väntrummet satt också en äldre man med lång ytterrock och herrkeps som verkade ha svårt att andas ensam i ett hörn. Han verkade inte ha några anhöriga med sig och verkade få kämpa för varje andetag. Jag kände med honom. Jag har haft många astmaanfall i mina dagar och det kan vara riktigt otäckt. Han verkade dock som tur hålla sig lugn vilket var tur för det värsta som kan hända när man har svårt att andas är att man drabbas av panik.

När en sjukvårdsarbetsklädd kvinna med en skrivplatta i handen klev in i väntrummet såg vi förväntansfullt upp på henne. Hon gick fram till den äldre mannen med långrock i hörnet och började prata med honom. Jag fortsatte mitt samtal med mina föräldrar. Jag tänkte att de säkert prioriterade honom eftersom han verkade ha så svårt att andas och det kändes bara bra. Jag kunde vänta en stund till. Den dämpade stämningen i rummet ändrades plötsligt när mannen i hörnet plötsligt höjde rösten mot sjukvårdskvinnan. Han lät upprörd och nästan skrek någonting jag inte förstod eftersom han talade franska. Han såg mycket upprörd ut och upprepade sig flera gånger. Kvinnan behöll däremot sitt lugn och stod kvar. Hon sa någonting som jag inte heller förstod och gestikulerade mot dörren, men inte dörren in mot undersökningssalarna. Hon pekade mot dörren som ledde till utgången. Nu började mannen bli så upprörd att han inte längre hade samma kontroll över sin andning längre. Han hade redan haft svårt att andas och nu verkade han både rädd, upprörd och nästintill panikslagen. Han hade ställt sig upp och han och kvinnan stod nu mitt emot varandra och båda upprepade gång på gång samma meningar som jag inte förstod. En annan sköterska kom ut från den dörr som ledde in till undersökningssalarna, det var min tur. Jag gick in och blåste i undersökningsapparaten. Mamma och pappa följde med in. Undersökningen gick lika lätt som den alltid gör. När vi gick tillbaka ut genom väntrummet mot hissen var mannen borta. Jag frågade mamma om hon förstått vad det var som hade hänt. Hon hade inte förstått allt, men hon kunde översätta en del av det som sagts. Mannen hade inte haft sitt försäkringsbevis med sig och kunde därför inte betala för sin vård, kvinnan från sjukhuset hade meddelat honom att om han inte kunde betala så fick han gå. Mannen blev upprörd eftersom han sa att hans döttrar var på väg med de papper han behövde, de behövde bara lite mer tid på sig att hinna dit. De kom inte överens om hur det hela skulle lösas.

Foto: Emma Bohlin

Precis som mannen hade jag inte heller blivit insläppt än, inte helt. Kvinnan med de smattrande klackarna väntade på oss uppe på avdelningen. Vi hade träffat henne många gånger under dagen men jag kom ändå inte ihåg vad hon hette. Madame någonting hade hon presenterat sig som. Hon med finanserna. Jag minns inte vem av oss som kom på det, men resten av resan skrattade jag, mamma och pappa mycket åt vårt fyndiga smeknamn: Madame Finans. När vi kom tillbaka upp till avdelningen la Madame Finans mitt pass i kopiatorn och tog en kopia. När det var klart verkade hon nöjd. Jag sa mig själv att passet enbart innehöll samma uppgifter som man kunde hittar i min journal och alltså var uppgifter sjukhuset redan hade. Jag hade inte undertecknat någonting och om detta gjorde henne nöjd så att vi fick ett slut på detta kaos så varför inte tänkte jag. Äntligen kunde jag skrivas in på avdelningen.