Mitt hjärta Del 10 Operationen

Operationen skulle ske tidigt på morgonen. Därför hade föräldrar hade fått tillåtelse att komma tillbaka in på mitt rum trots att det inte var besökstid. Besökstiderna hölls det annars väldigt hårt på. Den här dagen skulle inte bli speciellt lång för mig eftersom jag skulle vara sövd hela dagen men det skulle bli en desto längre dag för mina föräldrar. Jag fick instruktionen att jag skulle duscha och tvätta mig själv med en speciell antiseptisk tvål överallt, gärna två gånger. Så jag duschade, och skrubbade, och tvättade mig, en gång, två gånger och en gång till för säkerhets skull! Jag tänkte att om någonting jag gjorde kunde minska risken för infektion så var det bäst att göra det ordentligt. En infektion i ett operationssår av den här sorten vill man inte ens fundera över konsekvenserna av. Så jag skrubbade lite extra, en gång till.

När jag var klar fick jag en sjukhusrock av samma modell som finns på alla sjukhus. Alldeles för stor, knytband i sidorna och omöjlig att lista ut hur den är tänkt att sitta för att ha någon form av passform alls. Jag tog på mig den som en morgonrock och knöt i sidan så den satt någorlunda. Som krona på verket fick jag sätta på mig ett blått engångshårnät.

När jag var klar satte jag mig i sängen och väntade på att bli hämtad. Under tiden försökte jag och mina föräldrar prata om andra saker. Vad mina föräldrar gjort sen de gick kvällen innan och om familjen hemma i Sverige. Vi försökte skämta, hitta saker att skratta åt och prata om roliga saker.

Så kom sjukhuspersonalen och meddelade att det var dags. Min säng skulle rullas ner från avdelningen till operationssalen. När min säng rullades ut ifrån rummet var det sista gången jag såg rummet och min rumskamrat innan jag rullades tillbaka upp tre dagar senare. Operationssalen låg längst ner i sjukhuset, under våningen där jag gjort undersökningar dagen innan, under marknivå. Mina föräldrar följde mig hela vägen till slussen utanför operationssalen. Där blev vi tillsagda att vi skulle säga hej då eftersom de inte fick följa med längre. När sjukhuspersonalen gick och kontrollerade att operationsteamet var redo för mig fick vi tillfälle att ta avsked.

Känslan när man rullas emot operationssalen och kommer till punkten när det är dags att ta avsked är inte möjlig att beskriva. Jag hade en klump i halsen och försökte hålla tillbaka tårarna. Jag ville inte gråta det sista jag gjorde innan jag sövdes. Jag tänkte att om jag inte vaknade mer ville jag inte att mamma skulle minnas att jag gråtit sista gången hon såg mig. Jag försökte tänka att det som skulle ske nu inte var någonting jag kunde påverka. Det skulle ända gå som det går. Vi sa inte hej då, vi sa att vi ses när jag vaknar. Så gick mina föräldrar ut genom dörren och var borta ur mitt synfält. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

Sjukhuspersonalen kom tillbaka och jag rullades in i operationssalen. Nu var det dags. Operationssalen var stor och ljus, det var lampor överallt. De i operationsteamet som var på plats talade alla engelska. De hälsade på mig och försökte se till att jag höll mig lugn genom att fråga mig om Sverige och skämta om att det här inte var hur jag föreställt mig mitt första besök i Bryssel. Jag fick flytta över till en annan brits och min säng rullades ut. ”Vet du att du satt på dig rocken bak-och-fram?” Undrade en av läkarna. Nej, sa jag. Eftersom jag tyckte att den såg ungefär likadan ut åt båda hållen så hade jag ingen aning om det. ”Det gör ingenting, vi vänder den åt dig sen.”

Nålar stacks in i min arm och medicinerna som skulle få allt att svartna började strömma in i min kropp. I det ögonblicket är man helt maktlös. Jag överlämnade mig i händerna på människor jag aldrig träffat och knappt visste namnet på. Jag visste att jag kanske aldrig skulle vakna mer. Men jag visste också att jag var tvungen att låta detta hända. Så sa operationspersonalen att jag skulle börja räkna ner från tio.

Sen minns jag inte mer.

I min journal står det:

“David Procedure” är en specialiserad teknik för aneurysmer på aortaroten. Operationer av aortaroten är speciella på grund av att man måste ta hänsyn till aortaklaffen, liksom kranskärlens fästen. Dr Tirone David (University of Toronto) utvecklade därför detta mer avancerade tillvägagångssätt som en lösning på detta. Tekniken kallas även “klaffbevarande aortarotutbyte”.

Det finns flera fördelar med denna teknik. Tack vare att jag har kvar min egen klaff undervikter jag livslång antikoagulationsbehandling som jag hade behövt om jag fått en mekanisk. Risken hade dessutom varit stor att jag hade behövt göra om operationen för att byta en mekanisk klaff ungefär en gång per årtionde. Det transplantat jag har nu är slitstarkt och kommer hålla länge. Det är större risk att jag kommer behöva opereras för ett nytt aneurysm än för att göra om den här operationen.