Den här veckan har jag varit både på jobbet och sjukhuset men klarar inte att köra bil själv riktigt än efter fallet. Benet är bättre men armen gör ont, speciellt när jag försöker använda den.Därför tar jag färdtjänst när jag ska ut.
Som regel undviker att åka färdtjänst även om jag har den rättigheten. Jag litar helt enkelt inte på färdtjänsten. I tidigare perioder av mitt liv har jag varit helt beroende av skolskjuts och färdtjänst för min transport och har så dåliga minnen från det att jag nu undviker färdtjänst i så stor utsträckning som möjligt. Innan jag flyttade hemifrån bodde jag på landet, körkortslös och för långt från kollektivtrafik för att jag skulle kunna ta mig dit på egen hand. Det var helt enkelt så att om jag inte fick skjut kom jag ingenstans.
Varje morgon när jag skulle till skolan hade jag en klump i magen av stress eftersom jag inte visste om jag skulle komma i tid. Även om bilen som skulle hämta mig i tid skulle den först fyllas med barn innan vi kunde åka vidare mot skolan. Det var långt mellan upphämtningarna av barnen som skulle med och innan vi var framme var det inte många minuter kvar till inringning. Då skulle alla släppas av också. Särskoleeleverna skulle bli mötas av personal vid bilen och fick därför inte släppas av innan personalen kommit. Till sist var det min tur. Jag sprang till mitt skåp, hämtade mina böcker och rusade till klassrummet men allt som oftast var det ändå försent.
När skolan var slut och skulle hem stod jag innanför dörren och tittsde ut genom fönstret i väntan på att bli hämtad. Jag önskar att jag kunde skriva att bilen alltid kom när den skulle och att det aldrig var några bekymmer. Men så var det inte. Bilarna var sena, ibland glömdes jag bort helt och när jag ringde och frågade om det fick jag ofta höra att jag fick skylla mig själv eftersom jag missat min skjuts och anklagades för att ljuga när jag svarade att jag varit på plats och väntat hela tiden.
 |
| Foto : Daniel Monterio via Unsplash. Syntolkning: En upplyst taxiskyllt mot en mörk bakgrund. |
Men jag hade inget val. Jag var beroende av skolskjuts genom delar av högstadiet, hela gymnasiet och när jag flyttade hemifrån behövde jag färdtjänst varje gång jag skulle besöka mina föräldrar eller på ett läkarbesök i en annan stad. Det innebar nya bekymmer. Resan från min studentlägenhet i Norrköping till mitt föräldrahem utanför Motala innebar en stor ansträngning varje gång. Förutom de tidigare problemen som kvarstod fick jag dessutom byta fordon tre gånger varje resa. En gång i varje stad (Norrköping, Linköping och Motala). Jag blev först hämtad av en bil som körde mig till sjukhuset, där fick jag byta till en buss som körde mig till nästa stad och nästa sjukhus där jag fick byta igen till fordonet som skulle ta mig till min slutdestination. Jag lärde mig snabbt att bussarna mellan städerna gick i linjetrafik vilket innebar att om man av någon anledning missade bussen fick man vänta på nästa. De långa resorna, allt strul och alla byten gav mig ofta migrän. Jag reste därför ofta på kvällarna för att kunna lägga mig och sova när jag var framme. Det hände flera gånger att sena bilar släppte av mig vid ett stängt och låst sjukhus där jag ensam fick vänta på nästa buss i snökaoset som gjort oss sena. Där fick jag stå i snön och kylan tills nästa buss gick.
