Krashlandning

Nu har allt som hänt den senaste tiden kommit ifatt mig. Jag har varit så stressad de senaste veckorna att jag inte klarat av att stanna upp, reflektera och verkligen ta in vad som som hänt. Istället har jag kört på i full fart utan paus med fullt fokus på framtiden.

Jag har sovit oroligt i flera veckor. På dagarna har jag kännt mig rastlös och inte haft ro att vara still utan vankat omkring utan mål. Jag har gett mig själv uppgifter att lösa men aldrig känt att jag gjort tillräckligt, aldrig varit nöjd med min prestation. Till exempel har jag sökt jobb, skrivit här i bloggen och pysslat med hemmet men känslan av att jag borde göra mer har varit ständigt närvarande.

I fredags kom kraschen. Den var väntad. Efter att jag gjort min sista dag på jobbet i mitten av förra veckan höll jag ångan uppe i några dagar till. Sen gick det inte mer. Jag kom hem vid lunchtid från en föreläsning i Linköping som handlade om hur man lyckas i den kreativa sektorn. Det var en bra och intressant föreläsning som gett mig mycket att fundera på. När jag kom hem åt jag lunch och la jag mig ner i soffan för att vila en stund. Jag hade inte tänkt somna men jag kunde inte stoppa att ögonen gled igen. När jag vaknade var det mörkt ute, min man hade kommit hem från jobbet och frågade om jag ville att han skulle börja med middagen. Jag hade sovit i sex timmar. Efter middagen tittade vi på lite serier innan vi gick och la oss. Sen sov jag lika länge till.

Morgonen efter vaknade jag med migrän. Jag hade planerat att besöka mina föräldrar på lördagen. Släkten skulle träffas och hjälpa till att höstfixa i trädgården. För att klara det medicinerade jag bort migränen. Jag somnade i soffan så fort vi kom hem. Nästa morgon hade jag migrän igen när  pappa ringde och sa att mamma åkt in till sjukhuset eftersom hon blivit stucken av en geting och fått en allergisk reaktion. Allt gick bra men hon fick stanna några timmar för observeration efter att hon kommit in och fått mediciner. Eftersom jag bor nära sjukhuset åkte jag åka ner med lite mat till mamma som inte ens hunnit äta frukost på morgonen. Sen fortsatte jag mitt sovmaraton.

Foto: Cris Saur via Unsplash.
Syntolkning: En sovande koala
i ett träd. 

Mitt namn är Emma Bohlin. Jag har en sällsynt genetisk bindvävsdiagnos som heter Loeys-Dietz syndrom (LDS). Jag är funktionsvariationsaktivist sedan många år. I denna blogg delar jag med mig av mina upplevelser, tips, vad min diagnos innebär och hur den påverkar mitt liv. Jag använder också bloggen som plattform för att förändra människors attityd till det som är annorlunda.
Inlägg skapade 211

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen