Nu har jag varit sjukskriven i ungefär en och en halv vecka. Eftersom jag som person drivs av mål och inte fungerar om jag inte har ett har jag valt att se detta som en utmaning! Mitt mål är att bli tillräckligt frisk att komma tillbaka till arbetet så snart som möjligt. (Jag är fullt medveten om att det är just det beteendet är problemet.)
Eftersom jag har gett mig själv detta mål har jag gett mig själv tillåtelse att känna efter och lyssna på kroppen då det är nödvändigt för att nå mitt mål. Dagar jag har haft ont har jag lagt mig i soffan och sett på serier eller läst böcker. Jag har planerat mina måltider tillräckligt noggrant för att slippa problem med magen (vilket ofta är en utmaning när man pendlar och har IBS och uliciös kolit). Det har varit väldigt skönt att tillåta mig själv att känna efter hur jag mår. Att känna tröttheten och ge efter för den. Jag sover ofta flera timmar på eftermiddagarna när tröttheten övermannar mig. Jag gör saker jag mår bra av. Kattpromenader, skapar med händerna, läser, solar och spenderar tid med min familj. I helgen gick jag på Vätternfestivalen här i Motala tillsammans med min man och min bror. Musik har alltid fått mig att må bra och även om en utekväll är en stor fysisk ansträngning så är totalvinsten stor.
 |
En låda medicin.
Foto: Emma Bohlin
Syntolkning: En svart katt i en låda. |
Jag börjar komma över känslorna jag hade när jag precis blev sjukskriven. (Inlägget jag skrev dagen jag blev sjukskriven finns
här.) Känslan av att jag misslyckats för att jag behövde be om hjälp var överväldigande de första dagarna. Logiskt sätt vet jag att det inte är så. Jag vet att jag gjort rätt som bett om hjälp och att det inte är någonting fel med att vara sjukskriven när man behöver vara det. Men mina känslor säger någonting annat än logiken.
Jag vet också att jag gjort detta mot mig själv. Eftersom jag växt upp i tron att jag är som alla andra har jag “tränat” mig själv att hålla samma tempo, klara samma saker, hålla samma nivå som alla andra. När jag fick min diagnos och började förstå hur mycket mer det kostade på för mig än andra hade mönstret redan lärts in. Jag pressade mig själv tills jag klarade det jag ansåg att jag skulle klara utan att lyssna på min kropp och fick sen betala priset i form av smärta och dagar när jag inte kunde kliva upp ur sängen. Jag har alltid gjort så, jag vet ingenting annat.
Att ändra på ett beteende som är inlärt i barndomen är ingen lätt sak. Jag kommer att fortsätta som förut, tro ingenting annat. Men i och med att jag pratar om det här nu har tagit de första stegen på vägen mot att ändra på mitt beteende.
