Mitt hjärta Del 4 Saint-Luc

Vi klev över tröskeln till Saint-Luc, det största sjukhuset i Bryssel. Vad skulle vi göra nu? Hemma i Sverige anmäler man sig alltid i en Reception det första man gör. Vi och såg oss omkring i lobbyn och fick syn på en reception. Det var ingen annan där så vi stegade fram. Eftersom vi redan hunnit lära oss att det var franska som gällde här började i med att fråga om receptionisten talade engelska, det gjorde denne inte.

En fras som blev mycket välanvänd under min tid i Bryssel, dock var det sällan någon gjorde det. Som väl var är min mor språkligt begåvad och trots att det var flera år sedan hennes franskaundervisning tog vi oss fram tack vare hennes kunskaper. Min mor förklarade vårt ärende för receptionisten och jag visade upp min legitimation. Receptionisten knappade på datorn och verkade hitta någonting som handlade om mig och mitt besök, nickade och vände sig tillbaka till oss och sa: Så då var det bara betalningen, 20 000 euro tack. Chocken fick oss alla tre att gapa som fågelholkar, 20 000 euro. Allting skulle redan vara uppgjort och klart med Landstinget i Östergötland. Vi hade inte 20 000 euro med oss, vi hade inte trott vi skulle behöva det. Jo men det var så det gick till förklarade receptionisten, det var rutinen. Vi tittade på varandra och frågade oss återigen, vad gör vi nu? Vi får väl helt enkelt leta reda på rätt avdelning ändå, på egen hand, sa mamma. Eftersom det verkade vara det bästa alternativet så gjorde vi så och började helt enkelt leta oss fram. 

Foto: Emma Bohlin

Vi letade oss till en stor hissvestibul där det fanns en tavla som listade alla avdelningar våning för våning. Med hjälp av tavlan och knagglig skolfranska hittade vi ett våningsplan som verkade lovande. Vi steg in i hissen och tryckte på knappen, det fick bära eller brista. Vi kunde i alla fall inte hamna mer fel resonerade vi. När vi steg ur hissen och började se oss omkring som de förvirrade turister vi var kom en man i läkarrock fram till oss och frågade om vi det eventuellt kunde vara vi som var ”Svenskarna”. Lättnaden sköljde över oss, detta bådade gott!

Det visade sig att mannen i den vita rocken var ”Professorn”, specialistkirurgen som skulle operera mig. Han blev mycket glad att se oss! ”Svenskarna har kommit” förkunnade han för alla vi mötte längs korridoren när vi följde honom till läkarsekreteraren som skulle ta hand om vår registrering nu när vi kommit äntligen kommit rätt.