Allt på grund av att elopeden som jag använder på jobbet inte har fungerat de senaste veckorna.
Flera gånger de senaste veckorna har jag tänkt att jag hatar jag min kropp. Jag hatar inte mig själv, märk skillnaden. Jag tycker om mig själv. Det är just därför som jag hatar min kropp. Den håller mig tillbaka. Den stoppar mig från att leva mitt bästa liv och den hindrar mig från att kunna visa omvärlden vem jag verkligen är! Flera gånger de senaste veckorna har jag gråtit av frustration och bara velat skrika. När det gör ont, när det inte går, när jag inte orkar, när kroppen inte lyder…
Min självkänsla körs i botten av att jag inte orkar sköta min hygien som jag vill och blir tvungen att prioritera bort allt vad skönhet heter… Hjälpmedel som jag använder för att minska smärtorna förvränger min kroppsform och gör att jag känner mig ful och stor. Att hoppa fram på kryckor medför medlidsamma och undrande blickar från alla jag möter. Jag vill inte att de ska se på mig på det sättet. Jag vill att de jag möter ska se mitt verkliga jag, personen bortom kryckor, smärta och ovårdat yttre! Men min kropp låter mig inte visa upp någon annan bild av mig själv. Hatade jävla skit kropp!
 |
| Syntolkning: En lindad fot. Foto: Emma Bohlin |
Jag har velat skriva mycket mer än jag orkat de senaste veckorna men eftersom jag mått så dåligt har bloggen inte varit prioritet. Men det är verkligheten när man lever med Loeys-Dietz syndrom (LDS), ibland räcker inte orken till alla vill.
