Jag hade en bra dag. Kvällen innan hade jag varit hos min kiropraktor, och natten bjöd på god sömn. Jag vaknade pigg och redo för vad dagen hade att erbjuda. Planerna var fulla av positiva möten och framtidstro: jag skulle träffa min nya chef på jobbet och avsluta dagen med en föräldrakurs om adoption tillsammans med min man. Så jag hade gjort mig i ordning, sminkat mig, målat naglarna, packat en god lunch med mat som blivit över när vi var hos mormor och åt. Jag hade tagit på mig en fin och bekväm svart klänning och kände mig bra.
Kylan kröp under huden
Vädret var dock inget vidare, i alla fall inte i min åsikt. Det var kallt, snöigt och halt. Jag avskyr kyla! Det gör att allting stelt och ont! Men det skulle inte få förstöra min dag! Så jag gjorde mig klar att gå och bad för säkerhets skull hemtjänsten att följa med till parkeringen ifall jag skulle behöva hjälp med att skrapa rutorna, sen gick vi mot bilen. Då slog min gamla fiende till! Vi har haft vapenvila så länge att jag sänkt garden. Nu fick jag mitt straff för min ovaksamhet.
När allt förändrades på en sekund
Jag kom halvvägs ner för trappen, trampade snett och sen gick allting väldigt fort! Eftersom jag har så svaga, överrörliga fotleder kan jag inte hålla emot när jag trampat snett, så jag tappade balansen. Jag föll framåt utför trappen och landade på vänstersidan. Jag tog emot mig med vänsterarmen, höften och knät. Sen kanade jag ner med huvudet först och slog det i väggen när jag kom ner till botten…
Hemtjänstpersonalen som gick en bit framför mig vände när hon hörde mitt skrik och kom springandes och ropade mitt namn. När hon oroligt frågade om det gick bra visste jag inte vad skulle svara. Jag hade själv inte hunnit förstått vad som hade hänt än. När jag hann ifatt mig själv och förstod vad som hänt svarade jag att jag inte viste, jag hade inte kunnat känna efter ännu. “Ska jag hämta Magnus?” Frågade hon. Ja, det tyckte jag var en bra idé. Knacka, ring på dörrklockan, ropa i brevlådan tills han vaknar ropade jag efter henne när hon sprang uppför trappen.
Omtanke i kaoset
Då öppnades dörren som jag låg bredvid och en granne kom ut och undrade vad det var som lät. När hon såg att jag låg på golvet utanför hennes dörr satte hon sig på golvet bredvid mig och strök mig över armen. “Vad har hänt? Kan jag hjälpa dig?” frågade hon mjukt medan hon strök mig över armen. Jag bad henne också väcka Magnus. Nycklarna låg i min väska, och hon sprang iväg för att hämta dem.
Nu började jag förstå vad som hänt och kunna känna efter hur det hade gått. Mina händer for direkt ner över mina ben för att känna om mina knän gått ur led och kunde då konstatera att knäna var ok, men vänsterarmen som jag använt för att känna efter med gjorde ont.
Nu hade hemtjänstpersonalen och grannen lyckats väcka min man som kom springandes ner för trappen i morgonrock, jag såg direkt att han blixtsnabbt när han förstått vad som hänt hade börjat förbereda sig, han var sammanbiten och koncentrerad. Jag talade om vad som hänt och hur det var för att han skulle bli lite lugnare. Han satte sig bredvid mig för att kunna göra en ordentlig bedömning av situationen och för att kontrollera för sig själv hur det var. När han frågade om han skulle ringa efter en ambulans svarade jag med en suck.
Ett beslut jag inte ville ta
Jag hatar sjukhus, jag hatar hur mycket tid det tar varje gång man måste åka in akut, jag hatar att inte min diagnos tas på allvar eller ens känns igen, jag hatar att bli undersökt av sjukvårdspersonal som jag inte vet om jag kan lita på att de vet hur de ska behandla mig. Men ibland har jag inget val, det här var ett sådant tillfälle. Grannen som åter satt bredvid mig sa att hon absolut tyckte att vi skulle ringa eftersom jag slagit i huvudet och hemtjänsten höll med om att man borde ringa eftersom jag fallit så illa. Jag fick ge mig.
Magnus sprang upp för trappen igen för att hämta sin telefon och ringa efter en ambulans. Jag bet ihop och försökte förbereda mig på vad som skulle hända nu. Vid det här laget hade jag återfått fattningen och kunnat känna efter lite bättre och tyckte att det inte kändes så farligt, i stället började frustrationen komma.
Den känslan som infinner sig i den situationen är mycket speciell. Dels gör det ont, det är en sak, men eftersom man just ramlat har man väldigt mycket adrenalin i kroppen och känner inte ordentligt var och hur ont det gör. När man väl förstått vad som hänt så börjar insikten komma om vad som ska komma härnäst, följderna. Missad arbetstid, missad träning, många långa timmar på sjukhus, smärta, bökiga bandage, gips eller kryckor, begränsad rörlighet, sjukgymnastik. Man blir tvungen att avstå från aktiviteter och tvingad att be om hjälp med saker. Mina ständiga följeslagare, frustation, maktlöshet, ilska.
Med telefonen vid örat kom Magnus ned för trappen igen. Larmcentralen ville tala med mig, bekräftade vad som hänt och var jag befann mig och sa att ambulansen var på väg. Jag sa till grannen och hemtjänstpersonalen att den var på ingång och tackade dem för hjälpen. De önskade mig lycka till och försvann genom varsin dörr.
Jag har aldrig åkt ambulans akut in till sjukhus. Jag har alltid vägrat. När Magnus och jag blev ensamma kunde jag släppa fram min frustration och fritt reflektera över situationen. Jag kände mig väldigt ledsen över att behöva åka ambulans akut in till sjukhus. Jag hade så mycket planenerat för dagen. Inget av det skulle bli av nu. Jag skulle till jobbet, där skulle jag få träffa min nya chef. Det skulle jag inte kunna nu. Magnus letade upp numret till min arbetsplats och ringde och berättade vad som hänt. Sen räckte han mig telefonen så att jag själv kunde berätta för min mamma vad som hänt. Han ville att jag skulle berätta själv så att hon kunde höra att jag var vid medvetande och inte behöva bli allt för orolig. När jag pratade med mamma kom ambulansen.
En frustrerande upplevelse
Magnus gick och mötte dem i porten. – Här är det! Ropade han till dem. En ambulanssköterska och en ambulansvårdare kom in i trapphuset. – Varför ligger du där? Undrar sköterskan. Jag har ramlat framstupa i trappen och slagit huvudet i väggen, svarar jag. Han såg oförstående ut. – Kan du inte resa dig? – Emma har någonting som heter Loeys-Dietz syndrom sa Magnus. Han förklarade lite om min diagnos och att det vi var oroliga för var inre blödningar och luxationer. – Jag kan jag nog resa mig om jag får hjälp men tänkte att eftersom jag slagit huvudet i borde jag nog ligga kvar tills ni kom. – Nej det behövs inte! Försök att resa dig om du kan!
Jag blev lite paff, men eftersom ambulanspersonalen sa att jag skulle resa mig så försökte jag göra det med Magnus hjälp. Och när han lyfte upp mig så kom jag upp på fötter.
– Har du varit medvetslös? Fortsatte ambulanssjuksköterskan. – Nej, det tror jag inte. Magnus satte mitt bärarkort med information om Loeys-Dietz syndrom i handen på sköterskan. Han sa att han inte hade någon användning av det. – Du verkar må ganska bra, konstaterade han.
Vårdaren tog bärarkortet i stället och tittade igenom. Sen satte han på sig handskar och kände på min hals och nacke.
Sköterskan sa att ”Om du hade ont så skulle du skrika mer.” Jag såg rött när jag hörde det. Magnus började säga emot så vårdaren fyllde på med att: ” Om ni vill kan ni åka in till sjukhuset själva men du behöver inte åka in med ambulans”. Jag hade hört nog och vände mig till Magnus i stället –Vi åker in själva i stället. Tårar av ilska höll på att bryta fram i mina ögonvrår.
Väl på sjukhuset konstaterades att armen jag tog emot mig med var bruten, jag hade en bula och jag var ganska blåslagen. Jag hade haft tur som landat på armen och höften. Konsekvenserna från ett sådant fall hade lätt kunnat bli mycket värre.
OBS! Detta är ingenting som hänt nyligen. Det är en historia från mitt arkiv som inte blivit färdig förens nu. Jag har lovat mig själv att jag ska komma igång att skriva igen och den här historien får representera en mjukstart.
