Idag är det sista fredagen i oktober. Sista fredagen varje månad brukar jag dela ett inlägg i serien månadens följarfredag. Den här månaden har jag inte orkat skriva något följarfredagstips. Det händer mycket i mitt liv just nu och jag hinner inte riktigt med. Jag har flera tips planerade så serien kommer att fortsätta så snart jag hinner ifatt mig själv.
Just nu känns det som att jag alltid ligger tre steg bakom. Livet går lite för fort för mig just nu. Allt händer samtidigt. På tisdag arbetar jag min sista dag på länsstyrelsen som miljöskyddshandläggare. Efter det är jag arbetssökande. Jag har haft en tidsbegränsad anställning som nu är slut. Det känns tråkigt då jag trivts bra där. Jag har börjat söka, både jobb och utbildningar men än så länge vet jag inte vad min framtid kommer att bli.
Min pappa åker dagligen in och ut på sjukhus för att få behandling. Han är vid gott mod och mår efter omständigheterna bra men det påverkar mig såklart att han är sjuk. Jag är orolig för honom och hoppas att han blir frisk. Mina föräldrar har alltid varit min trygga punkt i tillvaron. Jag har aldrig reflekterat över att mamma och pappa alltid finns i föräldrahemmet där i skogen. Det har varit en nödvändighet för mig att våga ge mig ut och pröva mina vingar. Oavsett om jag behövt dem eller ej så har de alltid funnits där med öppna armar vad som än hänt. Jag har alltid älskat att mina föräldrar älskar varandra som dom gör. Dom har varit tillsammans sen de var i artonårsåldern. När jag växte upp var historien om hur de träffades en av de mest romantiska jag visste. För mig var det en precis lika bra kärlekshistoria som alla Disneyfilmer där prinsen och prinsessan lever lyckliga i alla sina dagar. Dom träffades när de var ute och dansade på folkparken med sina respektive kompisgäng. De kom från olika sidor av stan och hade inte träffats innan. Pappa, som inte varit ute så mycket innan bjöd upp mamma som sa ja. Men han kunde inte dansa! Mamma skrattar hysteriskt varje gång hon berättar att han gjorde krysshopp som en sprattelgubbe på dansgolvet. Intryck gjorde han i alla fall för när de skulle hem frågade han efter hennes nummer och fick det. Det här är den bästa biten. Pappa har aldrig kommit ihåg ett enda nummer i hela sitt liv, men mammas telefonnummer som han fick den kvällen, det kan han fortfarande!
Foto: Emma Bohlin Syntolkning: Ett grönskande landskap,en landsväg som leder till ett rött hus. |