Mitt hjärta Del 14 Tacksamhet

Varning: Detta avsnitt av ”Mitt hjärta” är otäckt. Det är inte bärande för historien och det går bra att hoppa över denna del om man vill undvika mina mest obehagliga minnen från Bryssel.  

Detta har hänt: Det är dagarna efter jul 2011 och jag befinner mig i Bryssel, Belgien tillsammans med mina föräldrar. Jag har just börjat att återhämta mig från en operation jag genomgått den 22 december för att reparera ett aneurysm på min aortarot. Min vistelse har varit fyllt av kommunikationsmissar och byråkratiska hinder.

Tacksamhet

I Bryssel skulle jag vara tacksam. Tacksam att jag fick hjälp att tvätta mig, tacksam ifall någon kom när jag “ringde” på hjälp, tacksam att jag som ovärdig, sjuk och trasig fick vård av välutbildad, kompetent vårdpersonal. Det var svårt att svälja hur jag blev behandlad ibland. Skillnaden från det jag var van vid hemifrån Sverige blev snabbt tydlig.
Ofta kände jag mig behandlad som ett föremål av nästan all vårdpersonal. En morgon när jag just kommit tillbaka upp till avdelningen var en sköterska i färd med att hjälpa mig att tvätta mig. Jag hade inte börjat röra mig så mycket än och var helt beroende av andra för alla mina grundläggande behov. Jag blev tvättad, fick mat buren in till sängen och när jag hade särskilt ont kunde jag inte göra mycket åt det själv utan var tvungen att be om hjälp. För den som är van att klara sig själv är det hårt att behöva hjälp med allt. Ingen vill vara beroende av andra men ibland har man inget val. Sköterskan som tvättade mig hade knappt hälsat när hon kom in i rummet men eftersom jag verkligen behövde tvättas gjorde hon det som skulle göras och jag var så medgörlig jag bara kunde. När jag låg där naken i sängen mitt under tvättningen öppnades dörren till rummet. Ingen knackning, ingen fråga, ingen springa för att se om det var ett lämpligt tillfälle. Dörren slets bara upp och en annan sköterska klev in i rummet. Dörren lämnades på vid gavel. Sköterskan som kom utifrån korridoren ville tala med sin kollega om någonting förstod jag. Utan att ta någon notis om mig klev sköterskan in i rummet och påbörjade ett samtal på franska med sin kollega. I den hektiska korridoren utanför passerade människor hela tiden. Jag låg naken i sängen med ett färskt operationssår på bröstet utan möjlighet att röra mig eller skyla mig. Vad jag tyckte och tänkte verkade inte spela någon roll eftersom ingen av dem verkade lägga märke till att jag fanns i rummet.
Jag skulle bara vara tacksam att jag fick hjälp med att bli tvättad…

Foto: Emma Bohlin
Detta var långt ifrån den enda gången jag upplevde denna typ av kulturkrock. Dagarna efter operationen började jag kunna röra mig mer och mer för varje dag som gick. All rörelse gjordes dock svårare av att jag hade flera slangar och sladdar kopplade till mig. Jag fick planera varje rörelse noggrant för at se till att jag hade med mig alla slangar, sladdar och ställningen som de hängde på. En morgon när jag ätit min frukost och låg och tittade på tv i sängen på rummet kom en läkare in genom dörren. Jag minns inte att jag noterade att det var någonting speciellt med läkaren. En vit rock i mängden. Det var morgonrond och läkaren gick runt till alla patienter den här morgonen. När det var min tur tittade läkaren i sina papper och sa att det vad dags att ta bort en av sladdarna som hängde ut från mitt bröst. Det var en pacemakertråd som man lämnat vid mitt hjärta efter operationen bara för säkerhets skull. Nu när man var säker på att de inte behövdes längre skulle de tas bort. ”Hur går det till?” undrade jag. Jag tänkte att vi kanske skulle gå iväg till ett behandlingsrum eftersom jag delade rummet med en annan kvinna eller att jag i alla fall skulle få bedövning så att jag inte behövde känna när trådarna drogs ut. ”Man gör så är” sa läkaren och klippte bort stygnet som fäste trådarna på sin plats på mitt bröst. Sedan drog han. Känslan när trådarna rörde sig inuti mitt bröst, vetskapen att de gick hela vägen in till mitt hjärta och att jag inte fick någon varning blev för mycket. Det var över på några ögonblick men när läkaren var klar var mina ögon tårfyllda och mitt grepp om Nalle hade hårdnat synbart. Nu verkade läkaren inse sitt misstag. Denna la sin hand på min axel och frågade om jag var ok? Eftersom jag bara ville bli lämnad ifred sa jag att jag var det. När läkaren gick tryckte jag nalle hårt mot mitt bröst.

Läs nästa del av serien här

Läs mer:

Mitt namn är Emma Bohlin. Jag har en sällsynt genetisk bindvävsdiagnos som heter Loeys-Dietz syndrom (LDS). Jag är funktionsvariationsaktivist sedan många år. I denna blogg delar jag med mig av mina upplevelser, tips, vad min diagnos innebär och hur den påverkar mitt liv. Jag använder också bloggen som plattform för att förändra människors attityd till det som är annorlunda.
Inlägg skapade 212

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Relaterade inlägg

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen