Mitt hjärta Del 16 Hem igen

Eftersom det svenska läkarteamet inte kom med till Bryssel som planerat tog den Belgiska kirurgen som utfört min operation på sig ansvaret för min eftervård. Han kände inte bekväm med att låta mig flyga direkt efter operationen. Eftersom allt gått så fort så var ingenting klart och nu verkade det ännu mer osäkert när jag skulle få komma tillbaka till Sverige igen. Jag kanske skulle behöva åka bil eller tåg helt nyopererad. Jag kanske skulle behöva bli kvar i Belgien i flera veckor! Allt hängde i luften.

Så kom beskedet från Sverige. De skulle hämta mig! Jag och mamma gjorde oss i ordning och väntade på att få åka hem.

När jag hörde de Svenska rösterna i korridoren pirrade det till i hela kroppen! Dom var faktiskt här! Det var på riktigt! JAG SKULLE FÅ ÅKA HEM! När ambulanspersonalen som skulle ta mig till flygplatsen kom in i rummet satt jag på min säng och mamma satt i stolen bredvid. Vi såg nog ungefär lika trötta ut för de började med att gå fram till henne och fråga om hon kunde ta sig till båren själv eller om hon behövde hjälp. De antog alltså att det var den äldre kvinnan det gällde. Vi såg nog båda dessutom ungefär lika trötta ut och vi kunde skratta gott åt deras misstag. Den svenska läkaren och sjuksköterskan kom också in och hälsade när de talat med den lokala sjukvårdspersonalen och efter det gick det fort.

Jag kördes i ilfart till flygplatsen i en ambulans med blåljusen påslagna. Det var första gången jag åkte ambulans och jag åkte den ut från ett sjukhus, det kändes lite ovanligt. Ambulansen körde oss hela vägen fram till det lilla planet som stod och väntade. Som en scen ur en film där ett privatplan väntar och bilen kör ända fram till planets dörr.

Två små trappsteg och lite papperskontroll senare låg jag bekvämt i det lilla planet som äntligen skulle ta mig hem till Sverige. Det var bara jag, min mor, den svenska läkaren och sjuksköterskan i hela flygplanshytten. Det dröjde inte länge innan vi var uppe i luften. Jag har aldrig varit mycket för sötsaker och maten under min vistelse i Belgien hade rört sig på skalan mellan oaptitlig till oätlig. Äntligen var vi på väg hem till Sverige! Väl uppe i luften tyckte sköterskan att det var på sin plats med lite fika. Hon hade med sig en kasse med lite smått och gått som hon varit och köpt innan hon åkt ifrån Sverige. Bland mazariner, kaffe och kakor fanns också en ostfralla! Hur den smakade kan jag inte beskriva på annat sätt än att det var den bästa jag ätit i hela mitt liv! En helt vanlig ostfralla från Ica och det var mitt livs bästa måltid!

När vi landade i Linköping möttes vi upp av ännu en ambulans men denna gång gick det inte lika dramatiskt till utan jag fick åka sista biten utan syrener. När jag kom till avdelningen stod min svenska läkare i korridoren och mötte oss tillsammans med avdelningens personal som alla hade hört talas om mig från min läkare. Jag kände mig som en kändis! ”Nu kommer Emma, från Belgien!” Jag fick ett eget rum lika stort som det jag delat på med en annan kvinna i Bryssel. Jag fick en gästsäng inställd på mitt rum. Alla var supersnälla och kunde inte göra nog för att jag skulle ha det bra.

Jag älskar Sverige, jag älskar det svenska sjukvårdssystemet och jag är otroligt tacksam för att jag får kalla Sverige mitt hem!