Nu var det länge sedan jag skrev någonting om vad som händer i mitt liv. Det har hänt mycket de senaste åren. Anledningarna till att jag inte skrivit så mycket är flera. Motivationen har svikit mig och jag har helt enkelt inte orkat. Men den främsta anledningen är att det skett förändringar i mitt liv som inte varit enbart mina att dela. Ni som följer mig på sociala medier har fått glimtar av allt det som hänt de senaste åren när jag då och då med mig av min vardag i inlägg och stories. Så hur ser mitt liv ut just nu?
Jag är mamma
Min äldsta pojke är Bagheera, han fyller femton år i oktober. Han är nästan tandlös (FORL) och fortfarande kung! Vi går en kattenad på minst en timme minst en gång i veckan. Annars får jag en utjamning. Näst äldst är A, min enda flicka. Hon är tonåring och spenderar den mesta av sin tid tillsammans med sina vänner. M är en sportig kille som spelar fotboll på sommaren och innebandy på vintern. Han gillar att spela sällskapsspel med familjen. J har ett stort intresse för motorer och datorspel, han gillar att bygga saker. Lucifer är min minsting. han kryper upp i min famn varje morgon och vill gosa en stund innan vi går upp och äter frukost. Alla fem har en del av mitt hjärta med sig var de än går.
Vägen till att bli mamma
I mina sena tonår hade jag en väninna som jag stod mycket nära. Vi var alltid tillsammans och gjorde allt ihop. Vi var varandras partner i livet och sa till och med till andra att vi var gifta även fast vår relation alltid varit helt platonisk. Under åren har vi båda fått fullt upp med livet och vi har glidit ifrån varandra men vi har hittat tillbaka till varandra igen med tiden. När vi började umgås mer och mer igen för några år sedan lärde jag och hennes barn känna varandra på riktigt. Det är dom som har valt mig till sin bonusmamma och jag bär den titeln med stolthet.
Mina två kattbarn är en helt annan historia. Du kan läsa om hur jag blev kattmamma här.
Jag kommer aldrig att få några biologiska barn. Min kropp är för skör för att jag ska kunna genomgå en graviditet på ett säkert sätt. Jag har sörjt detta faktum och är nu till freds med att det är någonting jag inte kan ändra på. Men vägen hit har varit en påfrestande prosses. En period kunde jag inte åka buss eftersom jag började gråta när jag såg alla barnvagnar. Det har varit särskilt påfrestande när människor runt omkring frågar om jag är gravid eller när vi ska skaffa barn. Det kunde vara vem som helst, ett barn, en chef, en bekant jag just träffat, en vän, en släkting, frågar om jag är gravid eller när det är dags att skaffa barn.
Alla vägar till att bli förälder är lika giltiga. Liksom valet att inte bli förälder. Men det är viktigt att komma ihåg att för alla är det inte ett val och det kan göra ont att bli påmind om det av en välmenande omgivning.
År av sorg
När jag i tonåren fick min diagnos varnades jag av min barnläkare för att bli oplanerat gravid. Hon varnade mig för att det kunde medföra risker för mitt liv om jag inte hade kontakt med vården redan från början. Det var den utgångspunkt vi hade när jag och min make började söka svar på om det kunde finnas någon möjlighet för oss att bli föräldrar. Vi förstod att det inte skulle bli enkelt så redan från början valde vi att utforska flera vägar för att nå målet att bli föräldrar.
Vi har gått en kurs för blivande adoptivföräldrar. På kursen lärde vi oss att en adoptionsprocess kan ta mycket lång tid, flera år, och att det aldrig finns några garantier. Många väntar flera år i “kö” på att telefonen ska ringa med beskedet om att det ska finnas ett barn till dem. Därför ansökte vi hos kommunen om att bli kontaktfamilj eftersom det är en snabbare process. Vår tanke var att på det sättet kunde ett barn och vi kunde förgylla varandras liv under en period. Men vi fick avslag från kommunen på grund av min diagnos. Eftersom det är samma avdelning på kommunen som ger tillstånd för adoption och kraven för adoption är hårdare än för att bli kontaktfamilj har vi inte velat ansöka om tillstånd för att få adoptera. Vi vill inte ha ett nej till.
Vi har under omgångar haft kontakt med vården för att få veta om vi kunde få hjälp med preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD och IVF) för att vårt framtida barn inte skulle födas med min diagnos. Just detta har alltid varit viktigt för mig. Jag vill inte föda ett barn som jag vet att jag kommer att ge min diagnos. Varje gång har svaret blivit nej, vården i Sverige kan inte legitimera PGD och IVF för mig eftersom riskerna för mig att genomgå dessa behandlingar och en påföljande graviditet skulle vara för stora.
Livet rullar på
2023 köpte jag och Magnus ett hus på kanten till Motalas landsbygd. Vi bor nära en liten byskola och en av stadsbussarna går förbi i närheten en gång i timmen. Men det bästa är att huset är i ett plan, har en lagom stor trädgård och har sjöutsikt från framsidan. Barnen har ett eget rum som alltid är stängt eftersom ett av barnen har pälsdjursallergi. Det första Magnus gjorde när vi flyttat in var att bygga en kattgård och installera en kattlucka till den. Det är deras hus – vi bara bor här.
För att klara av min vardag har jag hjälp av kommunen ett par gånger om dagen och stort stöd av mina anhöriga. På min fritid går jag på konserter och festivaler som vanligt. En nyhet från de senaste åren är att jag har blivit medlem i Frisksportarna och går regelbundet på familjegympa med barnen.
Jag söker också jobb för fullt. Tre spännande år med Riksförbundet Sällsynta diagnoser och arvsfondsprojektet Sällsynt mitt i livet avslutades vid nyåret 2023/2024. Sedan dess har jag studerat Ekonomi, entreprenörskap och marknadsföring vid Högskolan i Skövde. Under denna kurs fick jag grundläggande kunskaper i ekonomistyrning, marknadsföring och entreprenörskap. Jag lärde mig om företagandets villkor, affärsmodeller och budgetarbete. Efter det läste jag en introduktionskurs i Funktionshinder, livsvillkor och delaktighet vid Uppsala Universitet. Den kursen behandlade levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning, med fokus på delaktighet, inflytande och samhällets stödinsatser. Funktionshindrande barriärer analyserades ur olika teoretiska perspektiv. En mycket intressant kurs.
Nu hoppas jag hitta en meningsfull sysselsättning som utmanar mig och som ger mig möjlighet att göra skillnad– för människor, miljö och en mer rättvis värld. Vet du någonstans där du tror att jag skulle passa tar jag gärna emot tips!
