När drömmen blir sann

När jag var fyra år fick jag en ny vän. Grannens katt hade fått kattungar och jag skulle få en av dem till min egen. Jag fick välja den själv. Det var två röda och en svartvit liten unge som låg hopkrupna i höet intill sin mor när jag och min familj kom för att få se dem första gången. Mammas katt var en röd stor hane som hette Gustav. Därför valde jag den svartvita katten. Min fyraåriga logik var den att vi då inte skulle riskera att blanda ihop dem.

Jag gav honom namnet Sigge Mckvack efter en karaktär i min favoritserie på Disneytimmen. Och han var min alldeles egen katt. Jag älskade min Sigge från första stund. Han hade mycket tålamod med mina lekar och vi hade många äventyr tillsammans. På kvällen när jag höll på att somna hoppade han upp i fotändan av min säng, rullade ihop sig och sov tillsammans med mig vid mina fötter. När jag började skolan började jag få problem med min andning. Efter mycket undersökningar och utredningar stod det klart att jag hade astma. När man har astma är det också vanligt med allergier. För att få veta säkert gjordes ett pricktest. Det visade att jag var allergisk mot lite allt möjligt. Bland annat pälsdjur. Jag var så otröstlig. Efter pricktestet åkte vi hem och skulle ha kalas för att fira min sexårsdag. Jag minns att jag och mina vänner grät och matade katterna med ostbågar. Efter det flyttade min Sigge till ett nytt hem. Det var en stor gård. Där fanns en annan flicka som hette Emma. Det fanns också en annan katt som liknade honom förutom det att han var dubbelt så stor. Där hade de fri tillgång till så mycket mat de orkade äta och en lada där de kunde fånga möss. Mammas Gustav var 16 år när detta hände. Han sover för alltid i björnbärssnåret i mina föräldrars trädgård.

Efter det var min högsta önskan att bli fri från de förhatliga allergierna. Varje gång jag såg en stjärna falla blundade jag och koncentrerade mig hårt på denna önskan. År efter år fortsatte jag att önska, egentligen utan någon större hopp. Men så hände miraklet. Jag reagerade inte på de djur jag träffade hos människor jag hälsade på längre. Jag var så van att vara allergisk mot lite av varje att det tog ett tag innan jag förstod att någonting var annorlunda. Det var först när jag började spendera mer och mer tid med mina svärföräldrars keliga katt som jag faktiskt började fundera mer och mer på varför jag inte verkade få någon allergisk reaktion även när jag legat och vilat i soffan med katten på bröstet en lång stund. Var jag inte allergisk mot pälsdjur längre? För att säker besökte jag tillsammans med min pojkvän Magnus (som idag är min make) Djurskyddet Fiahemmet i Norrköping. Det är ett katthem som ligger några få minuter från Norrköpings stadskärna där jag bodde då. Där det bodde katter i alla färger och former. Vissa delade större burar i lite större grupper andra satt två och två men bara en var ensam i sin bur. Det var en stor svart hankatt. Han hade lite vinda gröna ögon. Det såg lite dumt ut. Jag föll som en fura! Det fanns inte mycket i hans bur. Mat- och vattenskålar, låda, en stol och ett par slitna klösträd. Han hade ingenstans att gömma sig och kunde inte komma upp högre än vad de vingliga gamla slitna klösträden tillät. Jag hade ropat till mig Magnus för att han också skulle få se den fina svarta katten. Han höll med mig om att han var speciell och tyckte också om honom. Johan hette han. Jag frågade personalen varför han var ensam.

Foto: Emma Bohlin. Syntolkning: Två svarta katter, den ena ligger hopkrupen i en blågrå kub  som den andra står utanför.