Mitt hjärta Del 15 Som en skräckfilm

En morgon när jag just hade börjat kunna ta mig runt lite för egen maskin bultade det på dörren när jag var inne i badrummet för att göra min morgontoalett. ”Emma, är du där?” ropade en röst på knackig engelska jag inte kände igen utifrån. ”Ja, jag är här”. ”Du måste komma, du ska på undersökning nu.” fortsatte rösten. ”Nu!? Kan jag inte få borsta mina tänder och klä på mig först?” undrade jag. ”NEJ! DU MÅSTE KOMMA NU!” ropade rösten. Jag var nyvaken och stod i morgonrock med oborstade tänder och hår. Jag kände mig inte redo att göra någonting! Men eftersom rösten var så angelägen knöt jag om mig morgonrocken och klev ut. Rösten hörde till en kvinna med bister uppsyn. Hon hade en tom rullstol med sig och såg mycket otålig ut. Hon sa åt mig att sätta mig och utan ett ytterligare ord körde hon iväg.

Den enda ljuskällan nere i undersökningskorridorerna som låg under marknivå var ljusrörsljus. Korridorerna verkade oändliga men kvinnan som körde mig gick med säkra steg. Väggarna var bleka och sterila och den ena korridoren gick inte att skilja från den andra. Det kalla ljuset, de oändliga korridorerna och den sterila inredningen gav tillsammans ett kusligt intryck.

Foto: Emma Bohlin

När vi svängde runt ett hörn in i en ny korridor där människor i rullstolar stod parkerade på rad längs väggen verkade vi vara framme för hon ställde min rullstol sist i raden med rullstolar och skyndade sig sedan därifrån utan att ta avsked eller att ens se på mig. Människorna som satt i rullstolarna bredvid mig satt alla med hopsjunken kroppshållning med sänkt blick. Vissa hade en ställning för dropp bredvid sig. Ingen verkade ha någon anhörig med sig. Många av dem var äldre och i lysrörsbelysningen verkade de alla grå och trötta. En liten bit bort i korridoren stod en sjukhussäng på hjul med droppställning i ett av hörnen. Kvinnan som låg i den var magerlagd och blek. Då och då gav hon ifrån sig hjärtskärande halvkvävda rop efter hjälp. Mitt emot oss i raden med rullstolar satt två sköterskor bakom ett skjutfönster och samtalade med varandra om någonting på franska. Deras röster dämpades av fönsterrutan men det gick tydligt att uppfatta att det hade ett lugnt och trevligt samtal. Deras dämpade röster blandades med surret från lysrören och kvinnans skrik efter hjälp. Ingen reagerade på skriken. Sköterskornas samtal fortsatte som innan och människorna i rullstolarna satt som innan med sina tomma blickar riktade ner i golvet. Jag minns att jag tänkte ”Det här är som en skräckfilm på riktigt”.

En efter en kom sjukvårdspersonal och hämtade oss till våra undersökningar. När jag hade fått komma in och göra min undersökning blev jag utplacerad i korridoren igen. ”Det kommer snart någon och kör upp dig till avdelningen igen” förklarade sjukvårdspersonalen för mig. Mycket riktigt dök det straxt upp en kvinna som vad där för att hämta mig och köra upp mig till avdelningen där jag hade mitt rum. Denna kvinna talade bra engelska. Hon berättade att hon tyckte om att resa och höll på att studera litteratur. Människorna som transporterade patienter fram och tillbaka mellan sina olika undersökningar och avdelningar var volontärer berättade hon för mig. Jag har i efterhand förstått att många av dessa volontärer ansåg att vi som behövde hjälp skulle vara tacksamma att de ställde upp.

Min kommunikation hade varit begränsad sen jag kommit till sjukhuset. De flesta som arbetade där talade bara franska, vilket jag bara behärskade de mest grundläggande kunskaperna inom och samtalsämnena hade som regel att göra med min vård. Mina föräldrar som varit det enda sällskap jag haft sedan jag lämnat Sverige fick bara komma in på sjukhuset under bestämda besökstider. Morgonens obehagskänsla började lätta när kvinnan som nu körde min rullstol fick mig att berätta om mina favoritresmål och fantisera om nya drömresor när hon berättade om alla fantastiska resor hon gjort. Det var uppfriskande att tala om lätta samtalsämnen med någon utan någon större språkbarriär.