Mitt hjärta Del 11 Intensiven

Operationen har gått bra säger kirurgen som mina föräldrar träffar när min operation är över. Han säger att jag kommer att få sova ett tag men att de kommer få möjlighet se mig snart… Han avbryter sig plötsligt när hans personsökare ger ifrån sig ett larm. Utan ett ord skyndar han iväg. Mina föräldrar står ovetandes kvar.

Kirurgen har fått larm om att han behövs där jag är. När jag är på väg att rullas ut från operationssalen började mitt hjärta slå oregelbundet. I min journal används begreppen arytmi och ventrikelflimmer.  Ventrikelflimmer är en vanlig orsak till hjärtstopp och plötslig oväntad hjärtdöd om man inte får hjälp i tid eftersom inget blod pumpas ut från hjärtat. I min journal står det:

Den sannolika orsaken bedöms vara ett högersidigt dränage som tryckte mot höger kammare. När placeringen av dränaget korrigerats återfick mitt hjärta normal rytm. Vare sig jag eller mina föräldrar fick veta någonting om att det här hänt förrns vi var tillbaka i Sverige. Vid det laget förstod jag att någonting hade hänt eftersom smärtan från mina spruckna revben skvallrade om traumat jag varit med om när de började läka.

På kvällen efter min operation under besökstiden får mina föräldrar komma in och se mig. De har berättat att jag vekar bli lugn och att min puls går ner när talar till mig och klappar på min arm. Dagen efter operationen ringer sjukhuset till mamma för att berätta att jag vaknat av mig själv. Jag vaknade en dag tidigare än vad som var menat. Jag har alltid varit envis och jag tror att jag helt enkelt var för envis för att fortsätta sova. Mina föräldrar fick bara hälsa på mig på bestämda besökstider. När jag vaknade var det första jag gjorde att fråga efter mamma. Men eftersom det inte var besökstid fick hon inte komma in. Jag hade just vaknat efter en hjärtoperation och ropade efter min mamma som stod utanför dörrarna till avdelningen, men hon fick snällt vänta till besökstiden började innan hon kunde komma in och trösta mig.

På intensiven. Jag har äntligen fått någonting att äta och dricka. Foto: Sven Broman

Mina egna minnen från tiden på intensiven är fragmentala och luddiga. För att jag inte skulle behöva känna hur ont jag hade var jag fullpumpad med smärtlindrande läkemedel. Jag var drogad, rädd och kunde inte kommunicera med personalen som skulle hjälpa mig. All personal på avdelningen talade uteslutande franska. Mina föräldrar fick bara vara hos mig under bestämda besökstider. Jag minns att jag var törstig och torr i munnen. Men personalen vågade inte ge mig någonting att dricka eftersom det skulle vara farligt för mig att kräkas och det var omöjligt att säga hur min kropp skulle regera. Jag hade också ont i halsen eftersom det suttit slangar där när jag varit sövd och jag kände mig mörbultad. Dessutom hade min bröstkorg varit uppsågad så smärtan från min bröstkorg gjorde att det blev svårt att göra någonting. Jag hade förlorat en stor del av min lungkapacitet. Jag minns att jag hade en kanyl i halsen som satt fast med tejp. Den gjorde det svårt att vrida på huvudet. Jag avskydde den. När mamma äntligen fick komma in hade hon med sig en Coca Cola. Jag fick tillåtelse att prova att dricka lite. Jag var orolig att jag skulle få migrän eftersom jag var rädd att ingen tänkt på mitt ökade energibehov jämfört med andra och jag trodde inte att jag skulle klara av att få migrän just då. Först fuktade jag bara munnen och provade att svälja. När personalen såg att det gick fick jag dricka lite till. Jag kände mig genast lugnare eftersom jag nu visste att min kropp fick det energitillskott den behövde.

Jag var inte kvar på intensiven speciellt länge. Två dagar efter operationen, på julafton, hade jag varit vaken en dag och var det dags för mig att rullas upp till mitt rum på avdelningen igen.

Hjärtlungfonden- Symtom vid hjärtrytmrubbningar