Jag har gjort det igen

Varning: Detta inlägg innehåller en beskrivning om händelser som kan väcka obehag. Än än gång ligger jag här i soffan och blundar för  att orka med smärtan. När jag väl lagt mig till rätta i soffan ligger jag där jag ligger eftersom jag har svårt att ta mig runt för tillfället. Högerarmen är så gott som obrukbar och jag haltar på högerbenet.

När jag skulle gå in i duschen på morgonen häromdagen halkade jag till på det blöta golvet och föll. Allt gick så snabbt att jag tappade kontrollen helt. Allt gick så snabbt. Mina ben försvann under mig, jag föll bakåt och innan jag förstått vad som hänt satt jag på golvet. När jag såg mitt högerknä skrek jag av fasa. Knäskålen hade gått ur led. Detta är en av mina största rädslor. Det har hänt förut, flera gånger, och smärtan är obeskrivlig. Jag tog tag i benet med båda händerna för att få leden på plats igen (reponera) genom att räta ut benet. Knät lydde och hoppade som tur var tillbaka direkt. Men när jag rättade till knät kände jag att det var någonting som inte stämde med högerarmen, den lydde inte ordentligt och gjorde ont.

När jag lugnat mig lite började jag fundera på hur jag skulle kunna få tag på hjälp. Jag satt naken på golvet i duschen. Dörren var låst. Min telefon låg i vardagsrummet och jag kunde inte ta mig upp på fötter utan hjälp. Klockan var åtta på morgonen och min man skulle jobba till fyra. Jag var helt enkelt tvungen att ta mig ut i lägenheten på något sätt. Där golvet var blött kunde jag skjuta mig fram över golvet. Jag drog ner en handduk från väggen och tog mig upp på den och fortsatte att kasa en liten bit i taget genom lägenheten tills jag kom fram till närmaste dator. Där skrev jag ett “SOS” via Facebook till min man och skickade flera meddelanden som skulle få hans telefon att låta för att påkalla hans uppmärksamhet. Som tur är ligger hans arbetsplats alldeles i närheten av vårt hem så efter att vi fått kontakt tog det bara några minuter innan han var hemma. När han var på väg hem hade han redan ringt efter en ambulans. När ambulanspersonalen kom var det första de ville veta ifall jag hade försökt att gå. Detta ansåg jag var en korkad fråga så jag svarade att det har jag inte:

Min man sprang runt och letade kläder och tog fram mitt bärarkort med information om min diagnos. Jag började berätta om min diagnos för ambulanspersonalen men de var inte speciellt intresserade av vare sig det jag sa eller av bärarkortet min man gav dem. De verkade heller inte anse att det var helt nödvändigt att jag åkte in till akuten. Det blev en diskussion som efter lite om och men slutade med att de tog med mig till sjukhuset. Det berodde mest på att jag insisterade på att det var viktigt att jag fick komma till sjukhuset och att jag inte kunde gå ner för trappen på egen hand. 

Foto: Loeys-Dietz Syndrome Foundation Syntolkning: Ett kort i rött, vitt och svart med texten: “EMERGENCY ALERT CARD THIS PERSON IS AT RISK FOR AORTIC & ARTERIAL DISSECTION”